ProZ.com translation contests »
9th ProZ.com Translation Contest: "Business" » Spanish to Swedish » Entry by Annika Hedqvist

Source text in Spanish

Translation by Annika Hedqvist (#9026) — Winner

Todos y cada uno disfrutarían de sus vacaciones. ¿Por qué entonces yo no habría de disfrutar de unas también? Trabajaba duro, había manejado ya varios proyectos de vital importancia para el avance de los negocios en los que se embarcaba la empresa; meses, días, horas frente a mi escritorio, seleccionando candidatos, revisando solicitudes, asignando proyectos y asegurándome de que cada proveedor de servicios recibiera su pago sin demoras.

¿Cómo era posible entonces que los demás estuviesen empacando sus trajes de baño o sus botas de nieve cuando yo sudaba excesivamente bajo el traje de corte inglés? Yo, que preparaba el café de la mañana y la tarde, que contestaba todas las llamadas que Gutiérrez y Amingorena no querían atender, que lidiaba con los asuntos desagradables entre proveedores y clientes, ¿no habría vacaciones para mí?

Veía como cada empleado entraba en la oficina de Vargas y salía triunfante, sonriendo, pensando en las vacaciones que acababa de ganarse. Sabía que debía tomar coraje y entrar a esa oficina yo también a arrebatar mis vacaciones de las manos de quien también tendría el derecho de negármelas. Y lo hice. Y aquí estoy. Disfrutando de una oficina vacía.

Las palabras de Vargas resonaban aún en mi cabeza: "No, Juancito. Lamentablemente tu viajecito a la costa no podrá ser. Por el momento necesito que alguien cuide del fuerte, ¿sabes?". Fui débil. Pero mi debilidad nada tiene que ver con que yo esté aún aquí. Si hubiese estado aunque sea medio paso delante de Vargas… Si hubiese sabido que existía una clave mágica para ganarme mi estadía en la costa por unos días... Me pregunto qué tan placentero hubiese sido estar en la playa, habiéndome ganado la empatía de Vargas del mismo modo en el que se la habían ganado los demás: informándole que trabajaría desde la playa durante mi escapadita a la costa.
Varenda kotte njöt väl av sin semester. Varför kunde jag då inte få njuta av en jag också? Jag arbetade hårt – jag hade redan hanterat flera projekt som var viktiga för att göra framsteg inom de affärer som företaget var inblandat i; månader, dagar, timmar bakom mitt skrivbord för att välja kandidater, läsa igenom ansökningar, skicka ut projekt och försäkra mig om att varje tjänsteleverantör fick sina pengar utan försening.

Hur var det då möjligt att de andra höll på att packa ner sina baddräkter eller vinterkängor när jag svettades floder i min engelska kostym? Jag som kokade kaffet på morgonen och eftermiddagen, som svarade på alla telefonsamtal som Gutiérrez och Amingorena inte ville ta, som kämpade med de mindre trevliga kontakterna mellan leverantörer och kunder, fanns det inte någon semester för mig?

Jag såg hur alla anställda gick in på Vargas kontor och kom ut med seger i blicken, leende vid tanke på den semester som de just lyckats få. Jag visste att jag borde ta mod till mig och gå in på det där kontoret jag också för att rycka åt mig min semester ur händerna på den som också hade rätten att neka mig den. Det gjorde jag. Och här står jag. I ett tomt kontor.

Vargas ord ekade fortfarande i mitt huvud: ”Nej, min kära Juan. Beklagligt nog kan din lilla resa till kusten inte bli av. För närvarande behöver jag någon som vaktar fortet, det förstår du säkert.” Jag var svag. Men min svaghet har inget att göra med att jag fortfarande är kvar här. Om jag bara hade varit så lite som ett halvt steg före Vargas... Om jag bara hade vetat att det fanns en magisk nyckel för att lyckas få några dagar vid kusten... Jag frågade mig hur behagligt det hade varit att vara på stranden efter att ha vunnit Vargas empati på samma sätt som de andra hade gjort det: genom att säga till honom att jag skulle arbeta från stranden under min lilla utflykt till kusten.