ProZ.com translation contests »
1st Annual ProZ.com Translation Contest: "Awakening" » English to Swedish » Entry #6881

Source text in English

Translation #6881

Heathrow Airport is one of the few places in England you can be sure of seeing a gun. These guns are carried by policemen in short-sleeved shirts and black flak-jackets, alert for terrorists about to blow up Tie-Rack. They are unlikely to confront me directly, but if they do I shall tell them the truth. I shall state my business. I’m planning to stop at Heathrow Airport until I see someone I know. (...)

Astonishingly, I wait for thirty-nine minutes and don’t see one person I know. Not one, and no-one knows me. I’m as anonymous as the drivers with their universal name-cards (some surnames I know), except the drivers are better dressed. Since the kids, whatever I wear looks like pyjamas. Coats, shirts, T-shirts, jeans, suits; like slept-in pyjamas. (...)

I hear myself thinking about all the people I know who have let me down by not leaving early on a Tuesday morning for glamorous European destinations. My former colleagues from the insurance office must still be stuck at their desks, like I always said they would be, when I was stuck there too, wasting my time and unable to settle while Ally moved steadily onward, getting her PhD and her first research fellowship at Reading University, her first promotion.

Our more recent grown-up friends, who have serious jobs and who therefore I half expect to be seeing any moment now, tell me that home-making is a perfectly decent occupation for a man, courageous even, yes, manly to stay at home with the kids. These friends of ours are primarily Ally’s friends. I don’t seem to know anyone anymore, and away from the children and the overhead planes, hearing myself think, I hear the thoughts of a whinger. This is not what I had been hoping to hear.

I start crying, not grimacing or sobbing, just big silent tears rolling down my cheeks. I don’t want anyone I know to see me crying, because I’m not the kind of person who cracks up at Heathrow airport some nothing Tuesday morning. I manage our house impeccably, like a business. It’s a serious job. I have spreadsheets to monitor the hoover-bag situation and colour-coded print-outs about the ethical consequences of nappies. I am not myself this morning. I don’t know who I am.
Heathrow flygplats är en av de få platser i England där du kan vara säker på att få se en pistol. Dessa pistoler bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, på vakt mot terrorister som är på väg att spränga Tie-Rack. De kommer troligen inte att konfrontera mig direkt, men om de gör det kommer jag att berätta sanningen för dem. Jag kommer att tala om vad jag gör. Jag tänker stanna på Heathrow flygplats tills jag ser någon jag känner. (...)

Förvånande nog har jag väntat i trettionio minuter utan att se en enda jag känner. Inte en enda, och ingen känner mig. Jag är lika anonym som chaufförerna med sina vanliga namnskyltar (jag känner igen några efternamn), förutom att chaufförerna är bättre klädda. Sedan jag skaffade barn ser allt jag tar på mig ut som en pyjamas. Rockar, skjortor, t-shirtar, jeans, kostymer; som en välanvänd pyjamas. (...)

Jag kommer på mig med att tänka på alla jag känner som har gjort mig besviken genom att inte ge sig av mot glamorösa europeiska destinationer en tidig tisdag morgon. Mina tidigare kollegor på försäkringsbolagets kontor är nog fortfarande fast vid sina skrivbord, precis som jag alltid sade att de skulle vara, när jag själv var där och slösade bort min tid, medan Ally ständigt gick framåt. Hon fick sin examen som fil. dr och sitt första forskningsstipendium vid Reading University; hennes första befordran.

Våra vänner som mer nyligen blivit vuxna, som har seriösa arbeten och som jag därför halvt om halvt förväntar mig att se när som helst nu, säger till mig att det är en riktigt ärbar sysselsättning att vara hemma med barnen, till och med modigt, ja rentav manligt att vara hemma-pappa. Dessa vänner är i första hand Allys vänner. Jag verkar inte känna någon längre, och när jag kommer bort från barnen och flygplanen över huvudet, och lyssnar på vad jag tänker, hör jag en gnällspik. Det är inte vad jag hoppades på att höra.

Jag börjar gråta, inte grimasera eller snyfta, utan bara tysta tårar som rullar ned för kinderna. Jag vill inte att någon som känner mig ska se mig gråta, eftersom jag inte är den sorts människa som klappar ihop på Heathrow flygplats en vanlig tisdag morgon. Jag sköter vårt hushåll felfritt, som ett företag. Det är ett seriöst arbete. Jag har kalkylblad för att följa upp dammsugarpåsens belägenhet och färgkodade utskrifter om de moraliska konsekvenserna av blöjor. Jag är inte mig själv denna morgon. Jag vet inte vem jag är.