We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hempelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.
"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.
...
It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths. | Vi är vana vid lyx och rikedom i London SE25. Kelly Brook och Jason Statham bodde tidigare ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar klapprar mot parkeringsplatsens spruckna cement utanför vår lägenhet är det svårt att tänka bort fotografierna i Picture Post från kungligheternas besök hos utbombade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag i mina anspråkslösa förortskvarter handlar emellertid om mer än att erbjuda sympati. Hempel – kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan begreppet fanns – har kommit för att informera mig om det som hälften av västvärldens fastighetsägare tycks sukta efter, om man ska döma av alla sidor i heminredningstidningarna och de ivriga frågorna i gör-det-själv-forumen, dvs. hur man hempeliserar eller ger ett vanligt hem utseende och atmosfär som en femstjärnig hotellsvit à 7 500 kronor natten. Det gäller i detta fall en modest lägenhet bestående av mittdelen i ett trevånings viktorianskt parhus. ”Det kan du klara av”, säger hon, och ser sig om i köket. ”Vem som helst klarar det. Ingen anledning till varför inte du skulle göra det. Men det måste finnas ett sammanhang mellan rummen. En röd tråd måste binda ihop dem.” Hon tittar längtansfullt ut på brandstegen. ”Och så måste du naturligtvis köpa grannhuset.” Hon skämtar nog, tänker jag. Det kan vara värt att hejda sig och begrunda detta underliga infall. Ett hotellrum är ett utrymme utan minnen. Vi skulle störas av tecken på att någon tidigare hade vistats där, särskilt som många av oss tar in på hotell för att göra saker vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att hotellrummet har städats lika noggrant som om ett lik just hade förts bort från sängen. (I vissa fall har detta verkligen hänt.) Ett hems interiör förkroppsligar motsatsen. Det är en förvaringsplats för minnen. Invånarnas historia ska finnas där i fotografier på spiselkransen, i tavlorna på väggen, i böckerna på hyllorna. Om hotellrum vore människor skulle de vara lobotomerade leende patienter eller potentiella psykopater.
|