Todos y cada uno disfrutarían de sus vacaciones. ¿Por qué entonces yo no habría de disfrutar de unas también? Trabajaba duro, había manejado ya varios proyectos de vital importancia para el avance de los negocios en los que se embarcaba la empresa; meses, días, horas frente a mi escritorio, seleccionando candidatos, revisando solicitudes, asignando proyectos y asegurándome de que cada proveedor de servicios recibiera su pago sin demoras.
¿Cómo era posible entonces que los demás estuviesen empacando sus trajes de baño o sus botas de nieve cuando yo sudaba excesivamente bajo el traje de corte inglés? Yo, que preparaba el café de la mañana y la tarde, que contestaba todas las llamadas que Gutiérrez y Amingorena no querían atender, que lidiaba con los asuntos desagradables entre proveedores y clientes, ¿no habría vacaciones para mí?
Veía como cada empleado entraba en la oficina de Vargas y salía triunfante, sonriendo, pensando en las vacaciones que acababa de ganarse. Sabía que debía tomar coraje y entrar a esa oficina yo también a arrebatar mis vacaciones de las manos de quien también tendría el derecho de negármelas. Y lo hice. Y aquí estoy. Disfrutando de una oficina vacía.
Las palabras de Vargas resonaban aún en mi cabeza: "No, Juancito. Lamentablemente tu viajecito a la costa no podrá ser. Por el momento necesito que alguien cuide del fuerte, ¿sabes?". Fui débil. Pero mi debilidad nada tiene que ver con que yo esté aún aquí. Si hubiese estado aunque sea medio paso delante de Vargas… Si hubiese sabido que existía una clave mágica para ganarme mi estadía en la costa por unos días... Me pregunto qué tan placentero hubiese sido estar en la playa, habiéndome ganado la empatía de Vargas del mismo modo en el que se la habían ganado los demás: informándole que trabajaría desde la playa durante mi escapadita a la costa. | Varenda en skulle ha semester. Varför skulle då inte jag få någon? Jag jobbade hårt, jag hade drivit ett flertal projekt av största vikt för företagets affärer. Månader, dagar, timmar vid skrivbordet för att välja ut kandidater, gå igenom ansökningshandlingar, tilldela projekt och försäkra mig om att alla leverantörer skulle få betalt i tid. Hur var det då möjligt att de andra höll på att packa sina badkläder och sina vinterstövlar medan jag svettades ymnigt innanför min kostym av engelskt snitt? Jag, som kokade morgon- och eftermiddagskaffet, som besvarade alla telefonsamtal som Gutiérrez och Amingorena inte ville ta hand om, som kämpade med alla obehagliga förehavanden mellan leverantörer och kunder - skulle det inte finnas semester för mig? Jag såg hur alla andra gick in på Vargas kontor och kom ut triumferande, leende, uppfyllda av tanken på den semester de just hade fått beviljad. Jag visste att jag borde ta mod till mig och gå in på det där kontoret jag också, för att hugga för mig semesterdagar ur de händer som också skulle ha rätt att neka mig dem. Och det gjorde jag. Och här är jag - och njuter av ett tomt kontor. Vargas ord ekade fortfarande i mitt huvud: "Nej, Juancito. Dessvärre kan din lilla kustresa inte bli av. Just nu behöver jag någon som vaktar borgen, förstår du?". Jag var svag. Men min svaghet har ingenting att göra med att jag fortfarande sitter här. Om jag bara hade stått åtminstone ett halvt steg framför Vargas… Om jag bara hade vetat ett det fanns en magisk nyckel för att erhålla några dagars vistelse på kusten... Jag frågar mig dock hur angenämt det hade varit att vistas på stranden om jag hade vunnit Vargas empati på samma sätt som de andra: försäkrat honom om att jag skulle arbeta från stranden under min lilla avstickare till kusten.
|